Andra är inte ditt problem, ditt problem med andra är du själv.

Vem har inte hört frasen ”men ta tag i dina problem” eller ”du måste sluta med att göra så som du gör”? Eller varför inte ”du borde göra som jag gör” eller ”jag har lärt mig att…..” mm, och det leder bara till att ni blir osams. Varför blir ni osams?

Om jag påtalar sådant som jag ser som ett problem hos t.ex. dig som inte själv lider av detta problem, gör jag det till ett problem för dig. Detta för att det är ett problem för mig. Men om jag gör detta till ett problem för dig, som aldrig upplevt detta som ett problem, gör jag då en god gärning?

Vi är så duktiga på att se problem med andras beteende och vill oftast berätta detta för denne. På något sätt vill vi förändra denna person så att denne passar in i vår egen problemfria värld. Oftast verkar vi även ha lösningar på problemet med andra människor, men om man tänker efter så är det bara en lösning för den enskilde.

När två människor möts och de inte har samma bakgrund ”talar” de oftast olika språk, eller säger saker på olika sätt. Det kan låta som ”du kan inte säga så” eller ”du formulerar dig fel” eller ”det heter inte”. En person som kommer från en del av landet kanske säger ”då kommer jag till du i kväll” och detta påpekas som ett fel.

Är det ett fel, och varför skulle detta vara ett fel? Kanske svaret blir att du lär barnen att säga fel. Men vad är fel i detta? Skulle dessa personer skriva en uppsats skulle de mest troligt använda samma ord, för de har sannolikt lärt sig samma sak i skolan. ”då kommer jag hem till dig i kväll” men den ene säger ”då kommer jag hem till du” och den andre ”då kommer jag hem till dig.” Den stora skillnaden är bara uttalet och inte språket.

Detta är bara en jakt på ”den rätta dialekten.” Man kan ju jämföra en same som har det högsta betyg i svenska med en skåning med samma betyg så skulle de förmodligen inte förstå varandra, men mena samma sak.

Många är fientliga mot invandrare eller invandringen i Sverige, och propagerar för detta genom våldshandlingar och kränkningar med ord. Vi straffar dem för något som är från början enbart vårt problem.

Invandrare har det inte som de har det, för att de ”tar” det. De har det som de har det, för att de ”får” det. Det är vi som skapat detta problem som vi är så arga på, för de har aldrig suttit i ”beslutsposition” i frågan hur de skall ha det när de kommer hit. Så vilka skall bära skulden över att vi har problem med invandrare? Vi eller invandrarna? Nästa gång du ser ett inlägg på facebook där du blir så upprörd över vilka förmåner en invandrare verkar ha, bli inte arg på dem, utan bli arg på oss svenskar istället som har fattat beslut att det skall vara så här.

 

Om du har ett problem som verkar drabba dig negativt och göra dig ledsen, då kan jag hjälpa dig!

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Ångest på gott och ont!

Jag har funderat på ångest och varför den uppkommer. Sen hur jag skall göra för att bli av med den. Ångest har ALLA människor, och det är en ruskig tur. Annars skulle vi kunna göra vad som helst utan ”ågren” som det kallas. Men ibland är ångest på gott och ont. De som har mer ångest kanske är med empatisk än andra?

Ångesten kan utlösas av bland annat skam och skuld. Ångesten är väldigt jobbig för en del människor, vissa får den efter att de druckit alkohol då oftast som skamkänsla, en del fortsätter att dricka för att bli av med den. En del blir missbrukare av narkotika på något sätt. Men inget av det kommer att hjälpa, bara stjälpa. Ett typiskt tecken på den är ilska, värk, ont i magen, trött, deprimerad, stressad, frånvarande, uppgiven, hypokondrisk, kontrollberoende, dålig tillit på sig själv, tror saker som inte stämmer, och mycket mer som gör det till ett hinder att leva normalt.

Ångest är något som finns i vårt arvsanlag och man behöver inte backa långt bak för att se den symtomen på förstärkt ångest finns hos andra i samma släktled. Men det innebär inte att det är en sjukdom, eftersom alla har den, men vissa får en mycket högre känslighet för den. Mår man dåligt av ångesten och känner att man inte kan kontrollera den, borde man söka hjälp för den. Plåga dig inte själv med att bära på den.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Paradiset vid horisonten

Paradiset vid horisonten är den förväntning jag har för framtiden. Jag vet att den kommer att bli underbar, men jag vill så gärna vara där nu. Jag tar sats och rusar fram till paradiset som jag ser där framme, och glömmer det hav av erfarenhet jag måste ha för att kunna öppna grinden som finns där. Jag upplever en stark besvikelse över att jag inte har det som krävs och upplever en uppgivenhet över att jag inte tar mig in.

Men om jag bestämmer mig för att vara här och nu, behöver jag inte uppleva besvikelsen som är så energikrävande att jag faller och förlorar den energi som jag verkligen behöver här och nu.
Vissa dagar känns det som att jag nästan befinner mig där och tar ett steg extra. Men nu har jag bestämt mig, det måste få ta den tid det tar. Ju mer jag satsar för att komma fram snabbt ju längre slungas jag bakåt.

I går testade jag att gå på bio. Jag var säker att det inte var svårt att göra det, har gjort det förr. Jag försöker framstå hur ”vanlig” som helst men kände genast stress. Premiär på monsters inc 3D, ett barn som rusade runt mig? Nä men 100, och hälften tjoade och stojade. Salong 4 är störst och tar ungefär 240 stycken.

Drabbades av panik som var hemsk. Svett, tårar och alla muskler försvann, fick K;s hörlurar för att dämpa allt prat och skrik. Kände mig så lam att jag inte skulle tagit mig ut om jag så försökte. Filmen var säkert bra, men jag såg den genom en 3D glaskupa och trötta ögon. Efter 15 minuter in på filmen föl jag nästan i sömn, men återhämtade mig ganska snart från det tröttheten. Glaskupan tog jag med mig, och var både ledsen och trött när jag kom ut. Men jag är så glad att jag inte tog mig ut. Att jag accepterade läget (skulle ändå fått krypa ut ifall jag skulle därifrån som jag skrev tidigare). Enda sättet att lära sig allt igen är att testa det och stå ut med det.

Man kan undra vad som hänt mig när jag upplever allt så skrämmande. Jag har tappat det enda jag trodde jag haft kontroll på i livet, kontrollen. Nu testade jag loppis i Mullsjö idag. Nervös, men det släppte nästan direkt. Idag har jag upplevda stunder som jag vill skall bestå. Glädje och hopp. Jag längtar att få prova arbeta, känns som att jag börjar glida in i livet igen!

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Nu det händer

Idag insåg jag något jag inte förstått. Jag har hela tiden haft för mig att nu när jag har insikt och förståelse med varför jag är som jag är, kan jag släppa det och gå vidare. Jag har inte förstått att det är bara halva vägen jag gått, och nu återstår den andra halvan. Jag har turen att ha den familj jag har och de bästaste vänner som jag tror Pumba brukar säga, som hjälper mig vidare.

Om jag läser allt om det som händer och hänt mig så förstår jag, men jag saknar helt erfarenhet av det. Jag känner inte till hur jag reagerar eller uttrycker mig på det sätt jag skulle gjort om jag visste allt från första början. Nu när jag förstår det så förstår jag vad jag skall börja med. Det tackar jag SL för, när hon fick mig att förstå detta idag. Jag har läst teorin och klarat den, nu är det praktiken. Så nu skall det ut och ”köras”.

Hon fick mig även att förstå att den glädje jag upplevde då, kommer jag att uppleva mera nu. Det värde jag sett, syns mera nu. Jag tror även att mina vänner och familj upplever mig mer uttrycksfull nu än då. Jag börjar känna mig så glad och hoppfull att jag får tårar i ögonen. Ännu en pollett föl ner idag. Lyckliga mig tycker jag.

Det är nu på tal om att det inte längre finns någon biverkning kvar att förväntas av felmedicineringen, så de undrar ifall jag känner att jag vill åka hem. Visst vill jag det, men de skall öka på min medicin jag har för den stress jag känner. Jag är ännu rädd för det som kommer, och det jag inte vet något om.  Alltså för min reaktion med medicinen. Den funkar ju just nu men jag är ändå ”ängslig” för bieffekten av den, även om det aldrig riktigt funnits någon. Vi har även skapat en plan för att återgå till mitt ”normala” liv med arbete t.ex. Jag längtar så oerhört efter att få vara med min familj, arbetskamrater och min egen säng. Jag vill börja återgå till en normal livsstil, fast med försiktighet.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Familj och vänner

Rädslan över att inte passa in har idag varit en tanke som kommit och gått. Jag är så rädd att inte passa in att jag lägger ner energi på att passa in. Jag gör saker som jag inte alls behöver för att passa in bland mina vänner och i min familj. Jag hjälper dem mer än jag behöver och vill helst sopa den väg de skall vandra. Till vilken nytta kan de tycka, de gillar mig lika mycket som jag är när jag är den jag är. Jag är ändå lika betydelsefull.

Jag har inte varit så säker att jag har så fin familj och fina vänner som jag faktiskt har. När allt mörker kvävde de ljus jag sett, kom de och min familj till mig som en helt ny sol och bröt det mörker jag befann mig i. Jag fick tårar i mina ögon när jag hörde deras röst och grät efter att jag talat med dem. Det var som att 60 av de 100 stenar som tyngde mitt bröst försvann.

De tyngsta stenarna verkade försvinna med deras röster. Det kändes efter att de pratat med mig som att det bara fanns 40 små stenar kvar som jag själv kommer att orka flytta åt sidan. Den energi de gav mig gjorde sådan skillnad att känslan mellan hopp och förtvivlan ändrades till nytt hopp. Min fina familj har lyft mig varje dag. Älskade K genom att besöka mig i stort dagligen. Mina vänner genom att ringa mig då och då. L&M, T, T, T och J visar en sida jag inte förstått alltid funnits där. Omtanke så stor!

De kan aldrig ersättas för det de gjort och gör för mig, men jag tror inte de ställer det kravet på mig heller. De vill att jag skall komma hem och vara den jag alltid varit för dem. Inge mer och inge mindre.
Bara fortsätta vara pappa, K;s man, bror, son och mina vänners vän. Alla älskar mig för den jag är och inte för vad jag kan vara.  Ingen har någonsin visat missnöje med mig, varför inte bara förstå det och vara den jag faktiskt är.

De egenskaper som jag har om jag sätter mig i en stol är lika betydelsefull som om jag byter fönster eller hjälper dem bära tunga möbler. Jag är väldigt säker på att de tycker om mig för att jag är snäll, förstående, ”klok”, rolig, klurig, fumlig, öppen mm. Om någon hjälper mig byta däck på E4;an blir de inte min bästa vän för det.  De blir det för att jag har en kärleksfull känsla till dem.

Min familj är den finaste familj som finns. Mina bästa vänner är de bästa vänner som finns.
De är precis vad de är genom att finnas till. Jag gör skillnad på vänner och bekanta. Min familj och vänner finns i mitt hjärta. Mina bekanta får bara höra om det jag har i hjärtat.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Förväntan och reaktion

Varför gör inte andra som jag förväntar dem att göra? Det är en fråga som jag diskuterat idag med min fru K. Ja jag kan ju undra varför de inte gör det. Saknar jag värde för de som inte stödjer mig när jag är sorgsen? Eller tycker de, att deras vänner är viktigare än mig? Jag kan tycka de är dum som inte förstår att jag behöver dem nu.

Men till vilken nytta gör jag det? Kan jag förutsätta att deras känslor uttrycks som min? Att deras sätt att trösta är precis som mitt för det är det enda rätta? Ska jag avgöra hur man tröstar och beter sig i en situation som är fylld av sorg? Är min känsla domare i detta mål, och då den som avgör om andra inte bryr sig eller skiter i oss? Eller förstår de inte hur man gör?

Jag har lärt mig den senaste månaden att ingen uttrycker sina känslor efter ett speciellt mönster som finns att se i känslouttryckarhandboken.  Utan det är den erfarenhet jag har av att uttrycka mig som får mig att känna mer eller mindre empati med andras sorg, och förstår då hur jag skall reagera. Första gången jag går på en begravning och ser hur ledsna alla är och att de gråter får jag förståelse med reaktionerna som uppstår vid någons död. Den skolan har de flesta gått och vet hur man skall reagera. Men stödja eller bekräfta är en skola som inte alla fått gå. De vet kanske inte hur man gör, och de förstår inte hur viktigt ett stöd är.

Om jag aldrig fått veta i skolan hur man stavar ett speciellt ord eller vad det betyder t.ex. inlevelseförmåga, är det då mitt fel att jag inte kan det, eller förstår det? Måste jag ta reda på det om jag inte ens vet att det finns ett ord som stavas så, och betyder något speciellt? Har jag bara haft otur att aldrig fått möjlighet att lära mig det. Vem är skyldig till att jag aldrig fått veta något om detta ord?

Om jag försöker finna en skyldig så är det de människor som finns omkring mig som barn som haft kunskapen av detta ord men aldrig lärt mig det. Har ingen lärt dem så är det någon annans fel. Det finns faktiskt ingen skyldig till detta på riktigt.

Men hur skall jag bete mig mot en som inte vet eller förstår innebörden av detta ord? Skall jag dumförklara dem eller skall jag föregå med gott exempel. Skall jag visa dem hur man gör och på något sätt förklara det? Eller skall jag ignorera dem? Vem gör då största felet? Jag har kunskapen om ordet, då kanske jag skall dela med mig av det? De som inte förstår bör inte straffas för det genom ignorering eller dumförklaring, det är bättre att dela med sig av den klokhet du har.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Nyckeln till frihet

Visst, det är en titel på en film, men även på mitt liv. Jag har så länge levt under stress och olust att det har blivit mitt fängelse. Men jag försöker ta mig ur det så smidigt jag kan. Det finns många dörrar jag först måste hitta nyckeln till, genom olika ledtrådar jag får. Just nu väntar jag på att få en samtalskontakt som skall försöka förse mig med de nycklar jag behöver för att komma ut ur mitt fängelse.

Jag tog en promenad i regnet idag, 3 km blev det. Problemet med promenaderna att det inte tar bort magen, utan rumpan. Byxorna börjar ramla av istället för att tröjan blir för stor. Jag funderade en hel del på livet när jag promenerade och vad jag kan förändra genom att försöka förstå. Igår blev det meningen och idag blev det tanken på tiden som tickar i mina öron. Jag funderar varför tiden går fortare ju äldre jag blir.

När jag var liten gick inte tiden lika snabbt som den gör idag. Då sa den tick……tick……tick. Idag säger den tickticktick. Varför är det så? Jag tänker på hur ofta jag längtade som barn, till kalas, sommarlov och mycket annat. Och när jag längtade tittade jag hela tiden på klockan. Jag följde sekundvisarens långsamma vandring runt urtavlan. Om jag hade tur och ägde ett digitalur med hundradelar önskade jag att det var sekunder istället. Jag längtade även till att bli stor som min kusin K som var min granne. Eller M som fick köra bil.

Jag var som liten helt fokusera på det som skulle komma att jag tråkade ut mig med ingenting. Idag sitter jag inte och har tråkigt, utan gör tråkiga saker. Tvätta, dammsuga mm. Jag är sysselsatt och glömmer tanken på tiden som går. Jag tror dagen skulle bli lång om jag tittade på klockan hela tiden. Om jag för stunden inte fokuserar på tiden går den fortare, än om jag hela tiden gör det.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Den normale

Jag är så normal att andra verkar vara onormal om de inte är som mig. Jag är den ende rätte att få kalla mig som normal. Men det lustiga i det hela att om alla är som mig skulle det snart bli trist. Och så vill jag inte ha det. Ingen annan än mig får vara som mig punkt med prickar…..

Så istället för att jämföra andra med mig själv så skall jag kanske ägna mig åt att jämföra de mellan hur de var för en timme sedan och nu. Då kan jag ju avgöra om de är normal eller inte.

För de är ju normala som de är och jag onormal som inte är som dem. Eller? Grötigt värre. Men om jag nu är normal är de då inte också normal då de är som de är? Oj, jag har  trasslat samman mina fingrar nu.

Nu vet jag. Om du är dig själv normal är du normal. Var dig själv och ingen annan. Döm ingen kommer de inte att döma dig, tror jag. Är inte säker. Skit samma. Du är den du är och det är du bäst på.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Skitsnack eller skitsnackare?

Jag stöter dagligen ihop med skitsnackaren. Den person som hela tiden menar att andra snackar skit om denne. Han berättar hur mycket skit som snackas och läger sedan till vilka idioter dessa människor är. Han snackar minsann inte skit om andra, för sådant gör man inte!

Aha tycker jag, jag förstår precis vad du menar med skitsnackaren som du berättar om. Han verkar vara en riktigt stor skitsnackare, precis som den du just nu är. Om skitsnackaren slutar att snacka skit om skitsnackaren så löser det sig själv. Människor har genom generationer snackat skit om varandra, och de kommer de att fortsätta med tills de inser att de faktiskt är halva hjulet själva i skitsnackerierna. Och inget hjul kan fortsätta rulla ifall halva försvinner, eller? Låt andra snacka, det leder inte någonstans, mer än till att man fyller världen med lögner som förr eller senare genomskådas. Och då är du den största skitsnackaren av alla!

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Den 12 dagen under luppen till ända!

Jag har haft ett rätt härligt samtal idag med min ”måg” eller min dotters sambo. Han är rätt klurig och sen väldigt förstående. Vi pratade om just förståelsen och hur enkelt det är för en som verkar förstå. Men hur enkelt är det att förstå allt som man får höra eller läser?

Allt jag läser tolkar jag efter den förmåga jag har att förstå. Alla svar jag vill ha söker jag tills de passar in i min ”fråga” Jag har genom internet lärt mig hur mycket…… skit som helst. Detta för att jag haft ett sådant kontrollbehov och bara sökt det som passar mitt eget förstånd. Har jag en symtom så söker jag efter den på internet. Smidigt!

Om jag får en medicin och tycker att det finns något i bipacksedeln som stämmer in på mig, så då är jag drabbad av den biverkan. Den var ju precis beskrivningen på min symtom jag fått efter att jag tagit den. 3 månader senare får jag ont i magen och börjar försöka förstå varför jag har ont i magen. Jag googlar! Ont+i+magen+kommer+jag+att+dö Enter.

Nu kommer det upp 3 870 000 sökträffar och 100 000 av dessa är säkert på svenska.
En för varje ord, och jag dras till det värsta. DÖ! På flashback hittar jag 6000 stycken som skrev om DÖ och mage, nu är jag riktigt sjuka och kommer dö. Varje ord jag sökte på verka finnas med så nu är det kört. Alla har haft den symtomen och alla är övertygad om att de kommer dö. Jag fattar varför jag har ont i magen nu.

Sen kommer nästa symtom. Jag kan inte sova!! Ont i magen och kan inte sova. Googla!
Nya svar och nya sjukdomar. Istället för att sluta läsa och vänta tills det går över gör jag  allt för att det skall bli värre. Ju mer jag söker för att förstå ju sjukare verkar jag bli.

Ta det som det är, det finns ingen på nätet som kommer att göra mig frisk genom sina erfarenheter. All har en symtom som passar mig, så snart har jag 100 000 sjukdomar att bli botad ifrån. Om det går mer än 5 dagar och jag inte blivit fri från min magplåga må jag väl gå till en doktor. Då får jag veta vad JAG lider av!

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar