Nu det händer

Idag insåg jag något jag inte förstått. Jag har hela tiden haft för mig att nu när jag har insikt och förståelse med varför jag är som jag är, kan jag släppa det och gå vidare. Jag har inte förstått att det är bara halva vägen jag gått, och nu återstår den andra halvan. Jag har turen att ha den familj jag har och de bästaste vänner som jag tror Pumba brukar säga, som hjälper mig vidare.

Om jag läser allt om det som händer och hänt mig så förstår jag, men jag saknar helt erfarenhet av det. Jag känner inte till hur jag reagerar eller uttrycker mig på det sätt jag skulle gjort om jag visste allt från första början. Nu när jag förstår det så förstår jag vad jag skall börja med. Det tackar jag SL för, när hon fick mig att förstå detta idag. Jag har läst teorin och klarat den, nu är det praktiken. Så nu skall det ut och ”köras”.

Hon fick mig även att förstå att den glädje jag upplevde då, kommer jag att uppleva mera nu. Det värde jag sett, syns mera nu. Jag tror även att mina vänner och familj upplever mig mer uttrycksfull nu än då. Jag börjar känna mig så glad och hoppfull att jag får tårar i ögonen. Ännu en pollett föl ner idag. Lyckliga mig tycker jag.

Det är nu på tal om att det inte längre finns någon biverkning kvar att förväntas av felmedicineringen, så de undrar ifall jag känner att jag vill åka hem. Visst vill jag det, men de skall öka på min medicin jag har för den stress jag känner. Jag är ännu rädd för det som kommer, och det jag inte vet något om.  Alltså för min reaktion med medicinen. Den funkar ju just nu men jag är ändå ”ängslig” för bieffekten av den, även om det aldrig riktigt funnits någon. Vi har även skapat en plan för att återgå till mitt ”normala” liv med arbete t.ex. Jag längtar så oerhört efter att få vara med min familj, arbetskamrater och min egen säng. Jag vill börja återgå till en normal livsstil, fast med försiktighet.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera