Paradiset vid horisonten

Paradiset vid horisonten är den förväntning jag har för framtiden. Jag vet att den kommer att bli underbar, men jag vill så gärna vara där nu. Jag tar sats och rusar fram till paradiset som jag ser där framme, och glömmer det hav av erfarenhet jag måste ha för att kunna öppna grinden som finns där. Jag upplever en stark besvikelse över att jag inte har det som krävs och upplever en uppgivenhet över att jag inte tar mig in.

Men om jag bestämmer mig för att vara här och nu, behöver jag inte uppleva besvikelsen som är så energikrävande att jag faller och förlorar den energi som jag verkligen behöver här och nu.
Vissa dagar känns det som att jag nästan befinner mig där och tar ett steg extra. Men nu har jag bestämt mig, det måste få ta den tid det tar. Ju mer jag satsar för att komma fram snabbt ju längre slungas jag bakåt.

I går testade jag att gå på bio. Jag var säker att det inte var svårt att göra det, har gjort det förr. Jag försöker framstå hur ”vanlig” som helst men kände genast stress. Premiär på monsters inc 3D, ett barn som rusade runt mig? Nä men 100, och hälften tjoade och stojade. Salong 4 är störst och tar ungefär 240 stycken.

Drabbades av panik som var hemsk. Svett, tårar och alla muskler försvann, fick K;s hörlurar för att dämpa allt prat och skrik. Kände mig så lam att jag inte skulle tagit mig ut om jag så försökte. Filmen var säkert bra, men jag såg den genom en 3D glaskupa och trötta ögon. Efter 15 minuter in på filmen föl jag nästan i sömn, men återhämtade mig ganska snart från det tröttheten. Glaskupan tog jag med mig, och var både ledsen och trött när jag kom ut. Men jag är så glad att jag inte tog mig ut. Att jag accepterade läget (skulle ändå fått krypa ut ifall jag skulle därifrån som jag skrev tidigare). Enda sättet att lära sig allt igen är att testa det och stå ut med det.

Man kan undra vad som hänt mig när jag upplever allt så skrämmande. Jag har tappat det enda jag trodde jag haft kontroll på i livet, kontrollen. Nu testade jag loppis i Mullsjö idag. Nervös, men det släppte nästan direkt. Idag har jag upplevda stunder som jag vill skall bestå. Glädje och hopp. Jag längtar att få prova arbeta, känns som att jag börjar glida in i livet igen!

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera