Sen då?

Jag har alltid beskrivit livet som en vägg av tegel. Mitt i väggen finns en sten som inte syns. Jag kan inte se den, och inte ta i den. Men den finns där. Som ett hål men ändå inte. Jag vill tro, att den stenen är den jag är, min själ. Den som inte finns, men ändå finns. Den som inte finns kan ju inte försvinna eller hur? Utan när allt annat är borta så finns den ändå kvar där, eller?

Var tar den osynliga stenen vägen när väggen är borta? Jag tror inte att den kan grävas ner eftersom den inte finns där. Min vägg runt min osynliga sten är det som håller den kvar där. När väggen rasar finns det inget som håller den kvar längre, den verkar flyga sin väg. Vart tar den vägen då? Frustrerande kan jag tycka just nu. Måste jag ha ett svar på det nu eller kommer jag att få det i alla fall? Det är en gåta som löser sig själv när tiden är mogen för det.

Dr. Eben Alexander, Victor Zammit, och olika religiösa samfund mm säger sig ha svar vart min sten tar vägen, och jag vill hålla med dem. Ingen kan bevisa att det är en lögn de berättar om, så varför inte tro dem då? Måste den enda sanningen vara den som påstås men aldrig någon har erfarenheten av, eller borde jag tro på det som berättas av de som har erfarenheter?

Det finns tusen studier som berättar att när man dör, då är allt borta. Vad har de för erfarenhet av det? Vad är det för något som bekräftar deras studier? Jag vill tro att studier som bygger på upplevelser är mer trolig, än det som aldrig blivit bekräftat. Så jag tror att det inte tar slut när väggen rasar samman. Ju mer jag tänker på det ju större verkar det bli. Som med universum och dess oändlighet. Nu hävdar en del forskare att de sett något i slutet, det verkar kröka tiden.

Kan man kröka tiden som inte syns mer än genom visarnas rörelser på urtavlan, då tror jag på det jag skrev här ovan också, om min tegelsten.

Kommentera